gossipboys

Då var det dags - igen, för mig att skriva något. Har varit lite tunt med inlägg från min sida, men den totala ångesten över att inte ha något jobb har dämpat all skrivlust. Fram till nu! 

I dag var nämligen dagen då jag skulle få gå på konsert första gången under min vistelse i Norge. Det var heller inte vilken konsert som helst, utan en hyllningskonsert till Frank Zappa av bandet Prime Time (sjukt töntigt/fult namn).
Jag kan redan nu säga att jag inte helt oväntat inte fick något napp ifrån någon av pojkarna, vilket i sin tur innebar att jag fick gå i sällskap av ingen annan än mig själv!

Utan några riktiga förväntningar gick jag med The Pixies i lurarna, den förhållandevis korta biten bort till Cosmopolite Scen, där spelningen skulle hållas. Väl inne i lokalen uppenbarade sig ett femtiotal bord med ljus på i en nedsänkning i golvet framför scenen (försök måla upp bilden av mysigheten som hängde i luften). Lite café-känsla över det hela. Tyvärr var det i min ensamhet inte så mysigt till en början. Jag slog mig ned vi ett bord (för fyra) nära scenen och började vänta på att spelningen skulle starta. Det gick upp för mig att jag i alla fall hade minst en timmes väntan framför mig och jag började känna mig väldigt ensam där bland allt glatt folk som satt där och konverserade/drack öl o.s.v. Tiden släpade sig fram och när cirka en halvtimme hade gått och ingen (konstigt nog) hade satt sig vid mitt bord tog jag mod till mig och hälsade på tre norrmän i min egen ålder ett bord bort. Det visade sig att de var riktigt trevliga killar som gick något som närmas går att beskriva som estet-linjen. De kände också vissa av dem som skulle uppträda. Just detta upplevde jag lite märkligt då Zappas kompositioner nästan uteslutande kräver riktiga virtuoser på respektive instrument för att framföras - och inga grönisar =P

Klockan åtta var det dags för bandet att entra scenen. Till en början såg det lite ut som en skol-orkester, med en stor blås-sektion en trummis, xylofonist, gitarrist, basist, pianist etc. Jag upplevde något som närmast kan beskrivas som skepsism inför vad som skulle komma när jag såg blandningen av undomar och gamla rävar.
 
Men jag kan säga att jag njöt varenda sekunde av spelningen; från första låten Peaches and Regelia till den sista Sofa no.1. Det var så stört, fruktansvärt bra så att det inte går att beskriva i ord!!! Varenda en av musikerna var så osannolik bra att varenda litet märklig avstickare i Zappas låtar (de brukar vara kryddade med en hel del sådana) fick mig digga sönder och samman! Och när Erik (den ena saxofonisten som de andra killarna kände), blott 17 år drog saxofonsolot i Son of an orange Country var det inte ett enda hårstrå på min kropp som inte stod rätt upp! Hatten av till alla som uppträdde! Detta var absolut ett av de främsta musikfamförandena jag någonsin sett och förmodligen kommer att få se! Sen att jag lärde känna ett par nya sköna killar var bara ett pluss. Troligen skulle vi ut till helgen på någon jazz-klubb å hänga lite, vilket kommer att bli riktigt trevligt =D Tack Gud, för att det finns musik!

Nu är jag på topp igen känns det som! Även om två dagars disk ligger och väntar på mig i diskhon och även om jag inte har något jobb - än. Det reder sig! Aja. Tråkigt bara att alla ni, mina kära vänner som läser detta inte fick hänga på - ni gick verkligen miste om något! ;)